Helt vanliga saker. Projektarbete 2011

Det blev ett projektarbete till slut!

Helt vanliga saker.

Ett arbete som innehåller 20 bilder tagna under 2010 och 2011.

Bildernas syfte är att visa att naturen är värd att vistas i, att man måste inte vara på de mest extrema platserna på jorden för att få uppleva fantastiska saker. 

Bilderna köptes av skolan, och hänger nu som permanent väggutsmyckning på Klarälvdalens Folkhögskola.

Detta är bilderna:

Kaputt

Okej, det finns mycket att säga om omständigheter och allt möjligt, men rent kortfattat kan man summera det såhär:
Jag tappade min kamera i en fors när vi var ute och paddlade förra veckan.


Ska man utveckla det lite så var det i Lungälven i Brattforsheden, norr om Kristinehamn, och det är nog den finaste paddlingen jag varit med om hittills! En å som ibland inte var bredare än kanoten var lång, som slingrade sig genom blandskogslandskapet. Överallt låg det träd i vattnet, dels på grund av den sandiga, lätteroderade jorden, och dels tack vare alla bävrar som fanns där, och dessa träd var man hela tiden tvungen att försöka paddla över, under eller igenom.

Dock så var det mycket mindre vatten än vad det brukade vara i ån, så när vi kom till det enda partiet där det var någon egentlig ström att tala om, så var där fullt av stenar som stack upp över ytan. Jag och läraren delade på den första kanoten i gruppen, och vi bestämde att vi skulle försöka ta oss ner ändå.
Kanoten fastnade med fören mot en sten, aktern svängde runt och kanoten la sig på bredden i ån, mot ett antal stenar som stack upp en bra bit ovanför ytan. I vanliga fall om man fastnar på detta sätt i ett strömmande vatten, när stenarna inte når över ytan, så ska man bara luta sig i kanoten ner mot strömmens riktning, varpå det blir en tidsfråga innan man blir skjutsad över stenarna av strömmen, men detta gäller alltså inte när stenarna står så pass högt över vattenytan, som de gjorde just idag.
Så kanoten står där i mitten av forsen, på tvären, lutandes på två stenar, och den trycks högre och högre upp mot dessa, varpå kanoten inom ett par sekunder kantrar och börjar ta in vatten från sidan, och sjunker. Detta sker ungefär 20 sekunder efter att vi slog emot den första stenen med fören.

I vanliga fall när man paddlar i strömmande vatten är man mycket noggrann med att surra fast allting i kanoten, och vattentäta all packning som man vill ska vara torr.
I vanliga fall var vattnet i denna å en halvmeter, meter, högre.
I vanliga fall skulle denna "fors" inte varit mer än en lite snabbare ström med en våg eller två.

Det positiva var väl att jag var tillräckligt förtänksam att surra fast kameran i ett snöre till en luftfylld dunk, så när kanoten välte, och min packning började driva planlöst ner för ån, så hade kameran ett flöte jag kunde fiska upp den med.
Min röda tröja sjönk, men den var röd och syntes från bottnen.
Kängorna försvann, men flöt som tur var, och hittades en bit nerför ån, dagen efter.


Detta är den sista bilden denna kamera, som varit med mig överallt, antagligen tog.

Hur det blir med projektarbeten och så vidare vet jag inte, förhoppningsvis lyckas jag hitta någon lucka i försäkringsavtalen, men just nu ser det mörkt ut...

Projektarbete

Jag har äntligen lyckats välja ett projektarbete!

Jag ska ta en serie med porträttbilder, porträtt av människor i friluftssituationer.
Låter inte allt för revolutionerande.
Men det ska vara porträtt där det är känslan som är i fokus, och inte personen eller aktiviteten personen ägnar sig åt. Tanken är att bilden ska väcka känslor, minnen, intresse eller bara någon sorts tanke, som är mer än det vanliga "ballt" eller "usch".

Jag tänker mig att 20 bilder skulle vara lagom, borde räcka för att få med en del känslor, men inte så många att det blir tråkigt. Det är heller inte så många att det blir omöjligt att genomföra. Jag har lagt märke till att dessa bilder är ganska svåra att bara ta, det kommer krävas ganska mycket aktivt arbete från min sida, på samma gång som det kräver en omedvetenhet(eller hög tolerans) från modellens sida.

Kommer försöka uppdatera projektet på http://rubwer.tumblr.com.

Om det är någon som vill hjälpa till på något sätt, tips, kritik, eller kanske möjliga scenarier, så hör gärna av er!

Grövelsjö-praktik

Jag valde att inte göra samma sak på Grövelsjön som jag gjorde på Svalbard, där jag fotade och bloggade nästan varje dag. Jag har märkt att när man har kameran i handen, så tänker man genom linsen, och det gör att man missar väldigt mycket annat, och eftersom jag är på praktik för att lära mig så mycket som möjligt, så känns det bra att jag lämnade kameran hemma.

Grövelsjöpraktiken var hur som helst en väldigt bra praktik! Även om vissa av momenten kanske var lite sega, som att behöva städa vandrarhemmet varje lördag, eller stå i disken timmar ut och timmar in, så lärde man sig väldigt mycket medan man gjorde även det. Att städa kanske inte gjorde mig till en bättre guide ur mina framtida gästernas synpunkt, men det har helt klart gjort mig till en bättre guide ur mina framtida medarbetares synpunkt, då man får en helt annan syn på alla arbetsuppgifter som finns på en anläggning, när alla är med och delar på allt jobb.
Ungefär hälften av tiden spenderades inomhus på fjällstationen, i restaurangen, på städet och i receptionen, och andra halvan spenderades utomhus, mycket på barnaktiviteterna, men också ut på längre dagsturer med deras fjälledare.

Den viktigaste lärdomen från Grövelsjöns fjällstation var dock att det finns anläggningar som fungerar, där arbetarna trivs och förhållandena är humana, att det finns anläggningar där jag kan tänka mig att jobba.

Grövelsjöns Fjällstation

Då var man framme på Grövelsjöns fjällstation i grövelsjöfjällen. Första dagen har gått åt en rundvandring på stationen, föredrag med chefen för fjällstationen, prova skidorna en kortis och till sist prata lite med Peter Eriksson, heltidsverksam same från Idre Nya Sameby. Den heter Nya för att det flyttade in en ny samefamilj till byn, och då måste de tydligen byta namn. Jag vet inte.

Jag och Sara. I en vindsäck.

Det är en väldigt skön stämning här på stationen, och det är väldigt vacker natur också, så jag tror att jag och Sara kommer att trivas bra på vår praktik här. På måndag börjar vi.
Fram tills dess så har vi första steget i vår fjälledarutbildning, dagarna på skidor och nätterna i bivacker och tält, ska försöka få till några bilder.

Jag tror detta kan bli riktigt bra.

Prova på allt möjligt roligt-vecka!

Okej, jag har inte skrivit något vettigt på flera månader, och känner att jag måste bryta den trenden lite, så, jag börjar lätt, med att bara beskriva lite vad vi gjorde under vecka 4:

Vecka 4 ägnades åt att prova på en massa nya saker!

Måndagen ägnades åt att åka längdskidor kring Långbergets Sporthotell, där vi var i höstas och hade arbetsdag, dvs städade hela vandrarhemsdelen av hotellet, och som tack för det, så fick vi nu alltså spårkort och låna skidor och utrustning utan kostnad, vi kommer även få låna utrustning sen den 4e mars, när klassen ska åka stafettvasan!
Längdskidåkningen gick väl hyffsat, Lasse gick igenom en del teknik som är bra att tänka på och så, men jag som fortfarande var utmattad efter helgens magsjukeutbrott, hade svårt att omvandla denna teori till praktik, spenderade större delen sittandes på hotellets lounge, vilket ju inte heller var helt fel i och för sig...


Tisdagen var telemarksdag!

Fortfarande utmattad efter helgen, men med lite mer energi än måndagen i alla fall, så begav vi oss till Hovfjället, hyrde telemarksskidor och pjäxor(vilket också var kostnadsfritt tack vare ytterligare en arbetsdag, fast på Hovfjället då), och spenderade hela dagen där i backen med att försöka åka telemark. Vilket var svårt. Jag hävdar fortfarande att jag tycker det är svårt för att det är på pist och med "konstiga" skidor. Det ska vara på fjället och med turskidor. Men det gick väl lite framåt ändå, även om jag inte blev grym på det, så tror jag ändå att grunderna gick fram. Vi får se hur det går sen om några veckor, när vi tar med kunskapen ut på fjället, med turskidorna!

Onsdagen spenderades på bräda, snöbräda, snowbored eller vad det nu heter...
Till att börja med så vill jag säga att jag har svårt för hela konceptet, jag tycker snowboards är lite som en epa-traktor, saknar praktiska tillämpningsområden, och de som åker dem gör det mest för att de vill se coola ut. Och det går inte hem i min bok.
Det andra jag vill säga är att trots att jag inte tycker om hela snowboardgrejen, så var jag oförskämt bra på det, alltså, om man räknar in att jag ju faktiskt aldrig åkt bräda förut, och inte alls tycker om pistade backar. Visst fick jag min beskärda del av blåmärken, men jag kände att jag hade mer kontroll på brädan än vad jag har på tex ett par slalomskidor, och jag tyckte det var ganska roligt att åka bräda också.
Hela denna upplevelse må utvärderas och begrundas, jag kanske provar att åka någon mer gång någonstans i smyg, vi får se hur det går...


Torsdagen! Snöskor!

Vi började dagen med ett kort studiebesök på Vildmark i Värmland, den största turismarrangören i värmland, och en av de större och mer kända arrangörerna i hela Sverige. Alla kanske inte känner igen namnet, men det är de som anordnar flottfärderna nerför Klarälven. Det var ett mycket intressant besök faktiskt, trots att större delen spenderades i konferenssalen framför en powerpointpresentation. Det pratades även en del om praktik för sommaren och så, vi får se hur det blir med det, det vore ganska kul att vara där då...

Efter den lilla visiten så fortsatte vi mot Storskalla, ett område strax norr om Torsby, för att prova på snöskor! Fredagen innan så höll ju klassen i en snöskovandring för de nya Natur & Fauna-eleverna, och tanken var ju att vi skulle gå lite på snöskor också då, så att inte denna turen skulle bli den första på snöskor, men, det var ju inte bara jag som blev magsjuk den helgen, utan alla i klassen blev det utom Erik.

Jonte blev inte sjuk förrän på fredag kväll, så Erik och Jonte genomförde arrangemanget på egen hand, vilket ju kanske inte var helt enligt planen, men det fungerade i alla fall, vilket var väldigt bra gjort tycker jag.

Snöskoturen i Storskalla var hur skön som helst, det är nästan så att man blir lite sur på Lasse för att vi inte varit där tidigare. Storskalla är ett berg, och på toppen av berget så är det någon välvillig själ som har byggt en raststuga. Ute på en klipphäll, till hälften fritt ute i luften, stabilt uppstagad av bjälkar, en mycket fin stuga med en mycket fin utsikt, vädret var lika vackert som skogen, och det var helt enkelt en mycket bra dag!