Jag tappade min kamera i en fors när vi var ute och paddlade förra veckan.
Ska man utveckla det lite så var det i Lungälven i Brattforsheden, norr om Kristinehamn, och det är nog den finaste paddlingen jag varit med om hittills! En å som ibland inte var bredare än kanoten var lång, som slingrade sig genom blandskogslandskapet. Överallt låg det träd i vattnet, dels på grund av den sandiga, lätteroderade jorden, och dels tack vare alla bävrar som fanns där, och dessa träd var man hela tiden tvungen att försöka paddla över, under eller igenom.
Dock så var det mycket mindre vatten än vad det brukade vara i ån, så när vi kom till det enda partiet där det var någon egentlig ström att tala om, så var där fullt av stenar som stack upp över ytan. Jag och läraren delade på den första kanoten i gruppen, och vi bestämde att vi skulle försöka ta oss ner ändå.
Kanoten fastnade med fören mot en sten, aktern svängde runt och kanoten la sig på bredden i ån, mot ett antal stenar som stack upp en bra bit ovanför ytan. I vanliga fall om man fastnar på detta sätt i ett strömmande vatten, när stenarna inte når över ytan, så ska man bara luta sig i kanoten ner mot strömmens riktning, varpå det blir en tidsfråga innan man blir skjutsad över stenarna av strömmen, men detta gäller alltså inte när stenarna står så pass högt över vattenytan, som de gjorde just idag.
Så kanoten står där i mitten av forsen, på tvären, lutandes på två stenar, och den trycks högre och högre upp mot dessa, varpå kanoten inom ett par sekunder kantrar och börjar ta in vatten från sidan, och sjunker. Detta sker ungefär 20 sekunder efter att vi slog emot den första stenen med fören.
I vanliga fall när man paddlar i strömmande vatten är man mycket noggrann med att surra fast allting i kanoten, och vattentäta all packning som man vill ska vara torr.
I vanliga fall var vattnet i denna å en halvmeter, meter, högre.
I vanliga fall skulle denna "fors" inte varit mer än en lite snabbare ström med en våg eller två.
Det positiva var väl att jag var tillräckligt förtänksam att surra fast kameran i ett snöre till en luftfylld dunk, så när kanoten välte, och min packning började driva planlöst ner för ån, så hade kameran ett flöte jag kunde fiska upp den med.
Min röda tröja sjönk, men den var röd och syntes från bottnen.
Kängorna försvann, men flöt som tur var, och hittades en bit nerför ån, dagen efter.
Detta är den sista bilden denna kamera, som varit med mig överallt, antagligen tog.
Hur det blir med projektarbeten och så vidare vet jag inte, förhoppningsvis lyckas jag hitta någon lucka i försäkringsavtalen, men just nu ser det mörkt ut...
Inlägg
