Dag 15, italienare, amerikaner, snöskottning och vind

Okej.
Idag gick vi upp vid 04, började jobba 05, nu är klockan 22. Jag börjar med att skriva det, och hoppas att ni har överseende med det som skrivs, dagens textkvalité kan komma att skilja sig lite från standarden...Vi började som sagt ganska tidigt, för italienarna skulle vi plocka upp redan kvart i sex, så de kunde göra hela sin tur, köra släde, gå i den enorma isgrottan, spela in sina filmer och ta sina foton, allt innan deras plan gick klockan tre. Jag vet inte riktigt vad det var för ena snubbar, men de var utrustade med allt möjligt, sponsrade av både de ena och de andra, kamerautrustning och kläder för hundratusentals kronor, men prutade på turpriset.
Det sades att de skulle spela in en dokumentär, om vad vet jag inte, men de behövde åka hundsläde och gå i isgrottor för att göra det, så jag antar att det var en dokumentär om Svalbard, eller om polartrakter i allmänhet.

Jag är kanske inget spontant fan av att gå upp klockan fyra på morgonen, men idag skulle vi ju då göra den här specialturen, så det var ju lite roligt ändå.
Specialturen gick då alltså ut på att vi åker från hundgården, med hundspann, till isgrottan på Scott Turnerbreen, Scott Turnerglaciären alltså, och sen går italienarna ner där, med en guide, och filmar och fotar en massa där inne, en av dem verkade hålla något litet genomdrag av glaciärer och isgrottor, på italienska, för kameran, han ställde en massa frågor om glaciärer och grottor precis innan, så jag antar att det var det han pratade om sen inför kameran, och jag hoppas att jag lyckades pricka in något sånär korrekta svar på frågorna han hade också, jag har till exempel aldrig förut kommit ihåg att den glaciären heter Scott Turnerbreen, fastän vi brukar åka upp på längst ut på ena hörnet av den med de vanliga hundturerna också. Grottan ligger ytterligare kanske två kilometer upp på glaciären.

Så vi gick runt där nere, jag höll låg profil, och de gick runt och filmade och var allmänt italienska, i nästan tre timmar. Gjorde inte mig någonting alls, för det är en helt fantastisk isgrotta. Fastän vi var där så länge, så gick vi inte ut i änden av den, precis när man kommer in i grottan så får man välja att gå höger eller vänster, vi gick höger, och gick inte hela vägen till höger, och det tog ändå tre timmar, vänsterdelen struntade vi helt i.Jag tror vi kommer åka tillbaka till den grottan, jag, Richard och Albert, kolla hur stor den är egentligen, eftersom att det är en gammal flodtunnel av regn och smältvatten så kan den ju vara nästan hur lång som helst, och sluta och börja hur som helst också.

När vi väl kom upp ur denna glaciär, så var det dags för actionfilmning av hundspannstur, med en helt oerfaren italienare bakom spakarna, i en två kilometer lång nerförsbacke!
Det gick som det gick.
Filmsnutten blev bra, för just de sekunderna var problemfria, men så fort han hade kommit över krönet, så var han 3 meter ifrån att krocka med Basecamp Explorer's slädar, som brukar köra den där turen, fast med större slädar och fler och större hundar.(Är man italienare så tror jag nog man kan bli lite förskräckt av den synen. Jag hoppas det i alla fall.) Sen när vi fått fart igen så ramlade han av släden ganska fort, bara för att det svängde lite mer än vad han tydligen hade räknat med. Han sa sig ha varit på Svalbard fem gånger förut, och kört hundspann i Alaska, jag och Richard förhöll oss skeptiska till det.Men efter en bra stunds åkande till, så var vi i alla fall tillbaka på gården, och de packade ihop sitt pick och pack och åkte iväg på en gång, lät mig plocka in alla hundar och slädar och selar och fällar och allting, dessutom i en bekvämt ihållande vind, bekväm på det sättet att man kunde luta sig mot den, och nästan inbilla sig lite att man vilade. Men italienarna var nöjda i alla fall, de verkade glada när de satte sig i bilen, och jag fick tjugo euro dricks, inte jättemycket egentligen, om man jämför med att vi gick upp klockan fyra och skapade en helt individuell tur för dem, till ett pris som inte var så värst mycket högre än den vanliga turen, men ändå, det är den första dricksen jag får, så jag är nöjd med det!


På eftermiddagen hade vi elva amerikaner, från ett universitet i Ohio, de hade varit i 9 länder innan de kom hit, på fjorton veckor, detta var näst sista anhalten. Ett trevligt gäng, men knappt bättre än sällskapet Magnussen på att köra, så det blev några fall, men de tyckte det var roligt ändå, så det är ju bara att vara glad för deras skull!
Medan de var ute och körde släde, så fick jag vara kvar på gården och hacka bort all is som lägger sig i grindarna. "Vadå för is?" tänker ni då. "Det regnar väl inte på Svalbard heller..." Nej, det gör det inte. Isen kommer från en annan vätskekälla, som inte är vatten, och som ofta landar på stolpar och husknutar. Men det är ju alltid kul att hacka is ändå, speciellt i denna bekväma vind vi hade idag!
Egentligen skulle de amerikanska studenterna inte kommit hit för att det var för dyrt, men professorn som höll i resan var förbannad på den som hade gjort upp budgeten, så de åkte ändå.Kom till sist hem vid åtta på kvällen, en helt okej bra dag må jag säga, öronen ringer lite och ansiktet känns svullet av solen och blåsten.

Vad har jag lärt mig idag? Jag har lärt mig improvisera mera, jag har lärt mig vikten av att hålla tider(så att italienare hinner med flygplan), jag har börjat känna mig lite mer spontan i guideandet, och så har jag lärt mig att det bästa sättet att få valparna att sluta bråka med en när man ska skotta inne i deras bur, är att få dem att börja bråka med varandra istället!
Nu sova, så man kan gå upp imorgon bitti för ännu en ny tur!