Dag 20, en vecka kvar

Lugn dag idag, en eftermiddagstur med hundarna bara, men med några anmärkningsvärda gäster faktiskt!
Dels hade vi ett par belgare, som fick släkten Magnussen att framstå som sovjetiska lindansare, de ramlade hela tiden! De ramlade precis i starten, de ramlade när de svängde, de ramlade på helt platt rak mark, men den branta nedförsbacken med puckelpisten på klarade de! Jag vet inte om man någonsin kommer bli klok på hur folk, gäster, TURISTER fungerar, människor som ändå verkar fungera normalt i samhället, hur de kan vara så tafatta så fort de hamnar i en ny situation.

Jag kommer ihåg konversationer med Jörund på gamla goda Grebbestatiden, när han berättade om turisterna han hade när han jobbade med fjordsafarin, hur de försökte ta på sig våtdräkter och stoppade huvudet genom ärmarna och benen genom den andra ärmen. Jag tror det har någonting med att det finns en guide med i sammanhanget. När det finns en guide, så förväntar sig gästerna att guiden kommer förklara och demonstrera precis allting de ska göra, och så fort man inte gör det, så misslyckas de, eftersom att de inte tänker efter innan de försöker sig på någonting.
Det vi har här som kan motsvara dessa komplicerade våtdräkter är väl snö-ankarna, ett ankare som är fäst i ett rep till repet som hundarna sitter fast i på släden, som man alltså sätter ner i marken när man ska stå stilla med släden, man sätter i ankaret genom att sätta det i snön och stampa på det, och tar följaktligen upp det genom att rycka upp det ur snön igen, men det är där det slår slint i huvudet på gästerna, de förstår inte hur i hela fridens namn man ska få upp ankaret igen!
TA TAG I HANDTAGET, DRA, KLART!
Aja...

Dessa belgare var dock inte de mest spännande gästerna vi hade idag!
Vi hade även mr A. Oliphant, och hans dotter S. Oliphant, 14år, från San Diego, och de har inte bara ett helt spektakulärt efternamn(för alla er som läst Sagan om ringen), utan de mellanlandade också bara här på Svalbard, för att på tisdag åka vidare till nordpolen, där de skulle springa ett maraton! Det var tydligen tjugofem personer som skulle springa maraton där uppe då, och det är ju häftigt bara i sig, men häftigheten stannar inte där! S. Oliphant skulle även bli den yngsta i världen att ha sprungit ett maraton på världens alla sju kontinenter! "Visst" tänkte jag, "det är ju ett fint mål som fjortonåring, det här lär ju vara första kontinenten hon springer på då...". Men icket! Nu efter nordpolen så hade hon bara sydpolen kvar, och kommer då alltså om inget väldigt oförutsett händer bli den yngsta i världen som sprungit maraton på världens sju kontinenter.
Ibland känner man att man ligger lite efter!


Sen på kvällen så hade vi bokat bord på Huset, en av Norges finare restauranger, så dit stack vi och åt, all six of us, och det var väldigt trevligt faktiskt, rätt så dyrt, men inte så dyrt som man kanske hade kunnat tänka sig, för att vara en så fin restaurang, det var nog bara fyra gånger dyrare än de vanliga haken här. Tog en Arktisk Meny, 3-rätters, innehållande bland annat Svalbardsren och Ripa, så gott att jag inte ens tänker försöka beskriva det! Tyvärr då så var det ju hyffsat pyttesmå portioner, så man stod sig kanske inte på det, men det var ändå värt det, bara för att det var så gott!
Efter det drogs det iväg vidare till Svalbar, mycket fyndigt namn, och startat och ägt av en svensk(väldigt mycket här uppe drivs av svenskar, väldigt mycket svenskar över huvud taget här uppe), men ja, kvintetten drack väl lite öl och så, och jag som körde nöjde mig nöjt med cola, kom hem nu vid ett på natten, tidigt ja, men imorgon väntar ny grottetur, gäster skall plockas upp klockan nio, så godnatt!