Dag 23, människorna man träffar

Idag var en spännande dag, inte för att arbetsuppgifterna var så stimulerande, skotta snö i 9 timmar medan Albert och Rickard var ute på turer, utan för att människorna man mött har varit väldigt intressanta!

Morgonen började med att vi helt hyrde ut 24 hundar och fyra slädar, till en privat inhyrd svensk guide, som hade sitt egna företag och anordnade specialanpassade turer för fotografer! Annars jobbade han mest i Alaska och Kanada, hade bland annat björnskådarturer, alla turer med hundspann som transport, men idag så var det alltså en tur genom Todalen ner till Gröndalen och sen upp på Scott Turnerbreen och vidare genom Bolterdalen och tillbaka till gården, och poängen med turen var alltså att fotografera inte bara landskapet, utan främst den stora isgrottan på Scott Turnerbreen.(där vi var med italienarna)
Turen tog kanske lite längre tid än vad de hade väntat sig, men inte för att hundarna sprang dåligt, som jag trodde, utan för att fotograferna hade stannat i grottan lite längre än planerat.
De skulle vara ute ungefär från tio på förmiddagen till sex på kvällen, men kom inte tillbaka förrän nio, något som i vanliga fall kanske inte gör så mycket, tre timmar hit eller dit, men här på Svalbard är det lite annorlunda. Här kan vädret skifta på några minuter, man kan falla ner i glaciärsprickor som kan vara praktiskt taget hur djupa som helst, hundarna kan få för sig att springa åt helt fel håll och sist men absolut inte minst så finns ju faktiskt alltid risken, om än en liten en, att det kommer en isbjörn och har ihjäl alla!
Det var intressant gäst nummer ett för dagen i alla fall.

Intressant gäst nummer två var några fransyskor, en mor och en dotter, och dottern hade vunnit någon såndär "make a wish-contest", och hon ville uppleva polarklimatet och göra något häftigt eller någonting, jag vet inte riktigt vad som var dealen, men det slutade i alla fall med att hon och hennes mor nu var på Svalbard och åkte hundspann, för att sedan åka vidare till nordpolen, med luftballong, och därifrån vidare till Kanada!
En annan person som också var där, inte som en av våra gäster, men vi såg honom utanför Spitsbergen hotell i alla fall, och han skulle åka med ballongen, var en viss känd fotbollsspelare, också fransk, jag kommer inte på några andra kända franska fotbollsspelare, så ni kan nog gissa vem det var!

Andra spännande människor man stött på har ju varit världsrekordtjejen Oliphant, det italienska filmteamet som ljög om sina erfarenheter, olika sydamerikaner som inte riktigt själva vet hur de hamnade här, studenterna från Ohio, och alla svenskar som har varit här har ju också varit intressanta, inte minst för att ingen av dem har haft något egentligt polarintresse, utan de har alla varit mer bara "ptja, varför inte?", och det är ju egentligen inte fel, verkligen inte, tvärtom, men de flesta andra man stött på har ändå haft något sorts intresse för området på något sätt...

Sen kan man också fundera över om det är lika intressanta människor på alla platser? Eller är det Svalbard som drar till sig lite mer intressanta människor än de packade brittiska familjerna man mötte på praktikplatserna i Finland?
Eller är det det att turerna vi har här är lite längre, så man får mer tid att prata med gästerna, veta vilka de är och varför de är här, istället för att bara delge dem sitt namn, och så är det bra sen.


Tog lite bilder idag, på hundarna och gården, mest för att undvika skottandet i några minuter till...
Snön är för övrigt grå här nu, för att det har blåst i flera dagar, men inte snöat, vilket gör att det "snöat" kol från Gruva 7 istället...



Och Ja, ni gissade rätt, utanför Spitsbergen hotell stod ingen mindre än självaste Zinedine Yazid Zidane. Det är ingen isbjörn, men det är bra nära!