Dag 26, sorti

Då sitter jag nu på flygplatsen, 03o5, om en timme lyfter planet.
Det har varit en bra månad här på Svalbard, en riktigt bra månad, och lika snabb som den var bra, osäkert om tiden någonsin gått så fort förut.
När jag kom hit gick solen ner vid sex på kvällen, nu blir det aldrig mörkt, och om tio dagar är det midnattssol här..

Det är med blandade känslor jag lämnar Svalbard, det känns både bra och dåligt. Det ska bli skönt att komma hem och ta det lugnt och träffa alla människor och så vidare, men jag känner också att jag gärna hade stannat längre, känner att jag har mycket kvar att göra här innan jag är klar. Men att känna att man gärna hade stannat längre är nog mest bara positivt, då har man stannat lagom länge, man ska sluta när det är som bäst!

Jag vet att ni är många som har följt bloggen, och hade det inte varit för det, så hade det nog inte blivit mycket skrivet heller, och det hade varit synd för då glömmer man bort på en gång vad man har gjort, så jag vill tacka alla er som följt mig på detta lilla äventyr.
Tack alla!
Bloggen kommer självklart uppdateras i framtiden också, men inte lika ofta, och det kommer antagligen då inte handla om Svalbard, utan om lite mer vardagliga saker, som skolan, fina turer och lyckan över att kunna köpa billig mjölk...

Så jag tackar härmed för mig, och hoppas ni har haft det en bråkdel av lika trevligt när ni har läst, som jag har haft det när jag skrivit.

Tack för mig och för visat intresse!
Och adjö.

Dag 23, människorna man träffar

Idag var en spännande dag, inte för att arbetsuppgifterna var så stimulerande, skotta snö i 9 timmar medan Albert och Rickard var ute på turer, utan för att människorna man mött har varit väldigt intressanta!

Morgonen började med att vi helt hyrde ut 24 hundar och fyra slädar, till en privat inhyrd svensk guide, som hade sitt egna företag och anordnade specialanpassade turer för fotografer! Annars jobbade han mest i Alaska och Kanada, hade bland annat björnskådarturer, alla turer med hundspann som transport, men idag så var det alltså en tur genom Todalen ner till Gröndalen och sen upp på Scott Turnerbreen och vidare genom Bolterdalen och tillbaka till gården, och poängen med turen var alltså att fotografera inte bara landskapet, utan främst den stora isgrottan på Scott Turnerbreen.(där vi var med italienarna)
Turen tog kanske lite längre tid än vad de hade väntat sig, men inte för att hundarna sprang dåligt, som jag trodde, utan för att fotograferna hade stannat i grottan lite längre än planerat.
De skulle vara ute ungefär från tio på förmiddagen till sex på kvällen, men kom inte tillbaka förrän nio, något som i vanliga fall kanske inte gör så mycket, tre timmar hit eller dit, men här på Svalbard är det lite annorlunda. Här kan vädret skifta på några minuter, man kan falla ner i glaciärsprickor som kan vara praktiskt taget hur djupa som helst, hundarna kan få för sig att springa åt helt fel håll och sist men absolut inte minst så finns ju faktiskt alltid risken, om än en liten en, att det kommer en isbjörn och har ihjäl alla!
Det var intressant gäst nummer ett för dagen i alla fall.

Intressant gäst nummer två var några fransyskor, en mor och en dotter, och dottern hade vunnit någon såndär "make a wish-contest", och hon ville uppleva polarklimatet och göra något häftigt eller någonting, jag vet inte riktigt vad som var dealen, men det slutade i alla fall med att hon och hennes mor nu var på Svalbard och åkte hundspann, för att sedan åka vidare till nordpolen, med luftballong, och därifrån vidare till Kanada!
En annan person som också var där, inte som en av våra gäster, men vi såg honom utanför Spitsbergen hotell i alla fall, och han skulle åka med ballongen, var en viss känd fotbollsspelare, också fransk, jag kommer inte på några andra kända franska fotbollsspelare, så ni kan nog gissa vem det var!

Andra spännande människor man stött på har ju varit världsrekordtjejen Oliphant, det italienska filmteamet som ljög om sina erfarenheter, olika sydamerikaner som inte riktigt själva vet hur de hamnade här, studenterna från Ohio, och alla svenskar som har varit här har ju också varit intressanta, inte minst för att ingen av dem har haft något egentligt polarintresse, utan de har alla varit mer bara "ptja, varför inte?", och det är ju egentligen inte fel, verkligen inte, tvärtom, men de flesta andra man stött på har ändå haft något sorts intresse för området på något sätt...

Sen kan man också fundera över om det är lika intressanta människor på alla platser? Eller är det Svalbard som drar till sig lite mer intressanta människor än de packade brittiska familjerna man mötte på praktikplatserna i Finland?
Eller är det det att turerna vi har här är lite längre, så man får mer tid att prata med gästerna, veta vilka de är och varför de är här, istället för att bara delge dem sitt namn, och så är det bra sen.


Tog lite bilder idag, på hundarna och gården, mest för att undvika skottandet i några minuter till...
Snön är för övrigt grå här nu, för att det har blåst i flera dagar, men inte snöat, vilket gör att det "snöat" kol från Gruva 7 istället...



Och Ja, ni gissade rätt, utanför Spitsbergen hotell stod ingen mindre än självaste Zinedine Yazid Zidane. Det är ingen isbjörn, men det är bra nära!

Dag 22, Barentsburg, been there, done that, got the t-shirt!

Idag var något nytt!

Vi, alla utom Rickard, åkte på skotertur till Barentsburg!

Barentsburg är alltså en gammal gruvstad, från början holländskt men köpt av Ryssland på 70talet(?). En gång i tiden var det större än Longyearbyen, men nu är det snarare en spökstad, byggd för tusentals invånare med service och boskapshållning och idrottshallar och otaliga bostadsbaracker. Tänkte säga hyreshus, men det är inte riktigt sant, eftersom att man som gruvarbetare i de ryska gruvbosättningarna inte behöver betala hyra, eller mat, eller någonting egentligen. Nu bor i Barentsburg i alla fall bara kanske 200-300 människor, i kanske tre-fyra av husen högst upp i staden, resten står bara övergivet och förfallet...

Vädret var perfekt! När jag har sagt förut att vädret har varit perfekt, så har det bara varit en bråkdel av perfektionen idag! Det börjar kanske bli lite uttjatat, men nu tror jag faktiskt inte att vädret kan bli bättre än vad det var idag. En minusgrad, vindstilla, och solsken!
I Adventdalen och Todalen, där Rickard spenderade dagen med att skotta hundgården, har det varit 6-7 minus och 10m/s. Hehe.


På kvällen spisades det på Kroa, och jag passade på att äta "Dagens fångst" som just idag var sälbiff! Domen är väl att säl är ganska gott, har en viss viltsmak, men bara så att man precis kan ana den, annars smakar det inte jättemycket faktiskt, färgen är lite intressant också, påminde lite om blodpudding eller något liknande, väldigt mörkt och med en röd ton.
Kan rekommendera alla att prova det i alla fall, om ni får chansen!

Dag 21, världen är liten

Idag hade vi för omväxlings skull en grottetur på förmiddagen och en hundtur på eftermiddagen!

...

Det enda jag väl egentligen har att skriva är väl att vädret tilltagit lite, vilket är lite opassande med tanke på att vi ska ut på skotertur imorgon. Guidad skotertur till Barentsburg står alltså på schemat! Men det är ju lite tråkigt om det är storm då, det är inte storm nu än riktigt, men det blåser ju rätt duktigt i alla fall. Skottningen vi ägnade oss åt för några dagar sen syns ju inte längre till till exempel, känns ju lite surt, men det är så det är här... Det finns i och för sig en skillnad på hur det ser ut nu och hur det såg ut innan vi hade skottat, och det är att nu är den nya snön blandad till hälften med kol.
Tre kilometer(typ) från hundgården, på den ständiga vindsidan, så ligger Gruva 7, den sista aktiva gruvan i Adventdalens omnejd.
Gruva 7 är den gruva som förser Longyearbyen med elektricitet och värme, genom kol. 25% av kolet från gruvan går till Longyearbyens behov, och resten exporteras till Tyskland(för i Tyskland behöver de mer kol?!).
De andra aktiva gruvorna på Svalbard är Barentsburg, den ryska gruvstaden, som egentligen knappt går med vinst, utan mest finns till för att Ryssland ska ha kvar en provins och därigenom ett visst politiskt inflytande över Svalbard.
Den tredje nämnvärda gruvan på Svalbard är Svea Gruva, den största gruvan på öarna, och den producerar lika mycket varje dag, som Gruva 7 gör på ett år, och 25% av det Gruva 7 producerar på ett år, räcker alltså för att förse en stad med 2500 invånare och 4000 snöskotrar med el och värme i ett år, i nästintill arktiskt polarklimat.



Men det var inte det jag skulle skriva om!
Det jag ville skriva om idag var egentligen en av gästerna vi hade på hundturen! Jag kommer inte ihåg vad han hette, men från Stockholm kom han i alla fall, Enskede till och med, så det tyckte jag var värt att nämna här, för varför blir det alltid så?! Det spelar ingen roll hur långt man åker, det ska alltid komma någon och visa sig komma från samma kvarter som en själv.
Han och hans flickvän(de bodde båda i Lofoten nu, varifrån de andra gästerna självklart också råkade härstamma ifrån...) hade varit på skotersafari igår, till Östkusten, där de hade sett isbjörn! Jag vill se isbjörn! ISBJÖRN!
Men de sa de att isbjörnen var ju säkert 500 meter bort, så man såg ju inte så mycket sådär, utan bara en björn som vände och gick iväg så fort den såg dem.


DET VAR EN ISBJÖRN, SLUTA GNÄLLA FÖR I HELVETE!



Over and out

Dag 20, en vecka kvar

Lugn dag idag, en eftermiddagstur med hundarna bara, men med några anmärkningsvärda gäster faktiskt!
Dels hade vi ett par belgare, som fick släkten Magnussen att framstå som sovjetiska lindansare, de ramlade hela tiden! De ramlade precis i starten, de ramlade när de svängde, de ramlade på helt platt rak mark, men den branta nedförsbacken med puckelpisten på klarade de! Jag vet inte om man någonsin kommer bli klok på hur folk, gäster, TURISTER fungerar, människor som ändå verkar fungera normalt i samhället, hur de kan vara så tafatta så fort de hamnar i en ny situation.

Jag kommer ihåg konversationer med Jörund på gamla goda Grebbestatiden, när han berättade om turisterna han hade när han jobbade med fjordsafarin, hur de försökte ta på sig våtdräkter och stoppade huvudet genom ärmarna och benen genom den andra ärmen. Jag tror det har någonting med att det finns en guide med i sammanhanget. När det finns en guide, så förväntar sig gästerna att guiden kommer förklara och demonstrera precis allting de ska göra, och så fort man inte gör det, så misslyckas de, eftersom att de inte tänker efter innan de försöker sig på någonting.
Det vi har här som kan motsvara dessa komplicerade våtdräkter är väl snö-ankarna, ett ankare som är fäst i ett rep till repet som hundarna sitter fast i på släden, som man alltså sätter ner i marken när man ska stå stilla med släden, man sätter i ankaret genom att sätta det i snön och stampa på det, och tar följaktligen upp det genom att rycka upp det ur snön igen, men det är där det slår slint i huvudet på gästerna, de förstår inte hur i hela fridens namn man ska få upp ankaret igen!
TA TAG I HANDTAGET, DRA, KLART!
Aja...

Dessa belgare var dock inte de mest spännande gästerna vi hade idag!
Vi hade även mr A. Oliphant, och hans dotter S. Oliphant, 14år, från San Diego, och de har inte bara ett helt spektakulärt efternamn(för alla er som läst Sagan om ringen), utan de mellanlandade också bara här på Svalbard, för att på tisdag åka vidare till nordpolen, där de skulle springa ett maraton! Det var tydligen tjugofem personer som skulle springa maraton där uppe då, och det är ju häftigt bara i sig, men häftigheten stannar inte där! S. Oliphant skulle även bli den yngsta i världen att ha sprungit ett maraton på världens alla sju kontinenter! "Visst" tänkte jag, "det är ju ett fint mål som fjortonåring, det här lär ju vara första kontinenten hon springer på då...". Men icket! Nu efter nordpolen så hade hon bara sydpolen kvar, och kommer då alltså om inget väldigt oförutsett händer bli den yngsta i världen som sprungit maraton på världens sju kontinenter.
Ibland känner man att man ligger lite efter!


Sen på kvällen så hade vi bokat bord på Huset, en av Norges finare restauranger, så dit stack vi och åt, all six of us, och det var väldigt trevligt faktiskt, rätt så dyrt, men inte så dyrt som man kanske hade kunnat tänka sig, för att vara en så fin restaurang, det var nog bara fyra gånger dyrare än de vanliga haken här. Tog en Arktisk Meny, 3-rätters, innehållande bland annat Svalbardsren och Ripa, så gott att jag inte ens tänker försöka beskriva det! Tyvärr då så var det ju hyffsat pyttesmå portioner, så man stod sig kanske inte på det, men det var ändå värt det, bara för att det var så gott!
Efter det drogs det iväg vidare till Svalbar, mycket fyndigt namn, och startat och ägt av en svensk(väldigt mycket här uppe drivs av svenskar, väldigt mycket svenskar över huvud taget här uppe), men ja, kvintetten drack väl lite öl och så, och jag som körde nöjde mig nöjt med cola, kom hem nu vid ett på natten, tidigt ja, men imorgon väntar ny grottetur, gäster skall plockas upp klockan nio, så godnatt!